I flera årtusenden har världens musik i mångt och mycket kretsat kring en sträng, försatt i vibration. Från de tidigaste, kinesiska primitiva cittrorna, via antikens lyror, till medeltidens felor, vidare till dagens akustiska och elektriska gitarrer.
Och vi talar inte bara om de instrument där strängarna är fullt synliga. Även i klaverinstrument som cembalon och pianot är det vibrerande strängar som skapar ljudet.
De mytomspunna stränginstrumenten har en lång historia bakom sig, och de vittnar om hur årtusenden av mänsklig nyfikenhet och äventyrslystnad har kunnat skapa en närmast global uppfattning om vad som är musik.
Det finns ingenting som rör sig över landgränser lika enkelt och smärtfritt som musiken gör. Det är tack vare kinesiska seglare som Japan har sitt nationalinstrument (koto – en 13-strängad cittra).
Vidare är det tack vare spanjorernas maktgalenskap som så många olika gitarrliknande stränginstrument dominerar på det sätt som de gör idag i de flesta av Sydamerikas länder. Våra mest ”svenska” folkinstrument – fiolen och nyckelharpan – har båda sitt ursprung i Bortre Orienten, och ganska direkt från Mellanöstern.
Allt det vi värderar som vårt ”tillhör” ursprungligen någon annan kultur. Världen förändras hela tiden. Att tala om äganderätt är aldrig lätt – i synnerhet inte när det gäller musik.
Den grundläggande principen när det gäller stränginstrument är mycket enkel. Ju kortare den vibrerande strängen är, desto högre blir tonen (då talar vi tonhöjd och inte styrka – många förväxlar ordet ”hög” med ”stark”).
Vidare blir tonen högre ju tunnare strängen är. Många lär sig de första ackorden på gitarren utan att egentligen riktigt reflektera över varför man gör som man gör. Varför greppar man brädan som man gör för att spela ett A?
Det är ju helt enkelt så att när du spelar ett A-ackord, så vill du ha med tre toner – A, C# och E. Och om du inte rör greppbrädan så vet du säkert att du kan spela följande toner (från lägst till högst):
E-A-D-G-H-E
Du märker att om vi vill spela vårt A, så är vi redan nöjda med tre strängar – den översta (den djupaste), den näst översta, och den längst ner. Det är D:et, G:et och H:et vi vill justera.
Alltså måste vi dra upp D:et till ett E, G:et till ett A, och H:et till ett C#. Passande nog är alla dessa steg exakt en hel ton, varför vi helt enkelt placerar de tre fingrar som behövs på greppbrädans andra band (eftersom varje band höjer strängens ton med en halv ton).
Principen med stränginstrument är ju så enkel! Varför inte göra det till en liten matematikuppgift att luska ut ett annat sätt du kan spela A på? Du vet ju vilka toner du vill ha med!
Att skapa sitt eget primitiva instrument är därmed alltså inte särskilt svårt egentligen, bara man kan få tag på en sträng av något slag. Sedan är det bara att fästa den över en liten låda, spänna åt, kanske markera ut några band, och se om man kan få fram någon liten melodi.